Big bang skapade tiden, och vi har ingeting annat att förhålla oss till än att tid existerar. Vi upplever tiden som en ström, som endast går åt ett håll (Arrow of time), men likt en ström så kan den forsa fram på sina ställen och nästan stanna upp på andra. För mig är oftast tiden som mest obegriplig när jag tecknar eller målar. Särskilt när jag målar med olja. Nyligen gjorde jag något jag brukar undvika. Jag satte i gång spisen för att värma upp tomatsås, men min blick vandrade iväg till min pågående målning och jag såg en brist som skulle kunna rättas till med ett enda penseldrag. Jag vet att jag inte kan arbeta samtidigt som jag lagar mat. Men det var ju bara ett penseldrag som krävdes. I min upplevda nästa sekund så hade jag bränt vid min tomatsås. Jag kan nästan känna mig ”lurad” av tiden; OCH av mig själv som borde ha mer erfarenhet än så. Hur kan tiden slukas upp så?
Jag använder mig själv som modell ibland. Här provade jag en rad olika poser som jag egentligen gillade. Kanske får de bli målningar i framtiden, vad tycker ni? Nu har jag dock fullt upp med att slutföra hundra andra påbörjade målningar.
Hedenvinds Bilder 