Ofta när man lyssnar på musik tolkar man in sin egen verklighet i texterna. Är man olyckligt kär har man ”tur” eftersom så stor del av all musik som skapats handlar om det men texter kan låta sig lånas till andra sammanhang också. Under pandemin lyssnade jag på Kent; ”Stockholm ligger öde och världen håller andan” som fick en ny och konkret innebörd.
De orden i mina hörlurar medan jag gick över ett nästan folktomt Sergelstorg…
En av mina stora musikupplevelser under senare år är av en grupp som heter Zeal & Ardor, de sjunger ”Don´t you dare, look away”. För mig har de orden fått en ny innebörd. Många jag talar med vill inte tänka på världssituationen alls. De vill bara festa bort allt. Och varför skulle de inte det? Vad gör det för skillnad vad vi känner, tänker, vad vi lägger vår tid på, vad vi lär oss? Att sitta och förfäras hjälper ingen. Andra vill gå i barndom eller gömma sig. Och ytterligare andra känner ilska. Vi går alla igenom en kollektiv sorgbearbetning men som olika ut. Min första reaktion var förstås chock men också meningslöshet. Att fortsätta som vanligt kändes ytligt och fel. Jag bearbetar genom att ”inte vika undan blicken”. Jag läser och lyssnar på allt jag kan komma över om kriget, Putin, Ryssland och Ukraina och snart sagt allt som handlar om världen här och nu. Inte för att jag tror att det är ett bättre val, utan för att jag inte vet hur jag annars ska hantera situationen. Så jag lyssnar på ”Don´t you dare, look away” medan jag läser och utbildar mig efter bästa förmåga.
Hedenvinds Bilder 