När jag börjar en målning vill jag ofta börja den så fort som möjligt. Det första penseldraget är alltid lite ångestladdat. Jag blir självmedveten och tappar självförtroendet. Så ju förr jag börjar desto mindre ångest hinner jag bygga upp. Och desto snabbare hinner jag passera det första fulhetsstadiet som är oundvikligt. För en målning är inte färdig förrän den är färdig.
I början söker jag de rätta färgerna och formerna. Jag provar mig ofta fram och lär mig av mina misstag på vägen. Men även om jag föredrar att direkt på målningen prova mig fram så har jag lärt mig att också ta mig tid och reflektera. Det tog emot i början, för det är inte så tillfredställande! Man ser ju inga tydliga resultat av att avbryta målandet. Och jag kämpar fortfarande med att tvinga mig själv att släppa penseln.
Första gången jag insåg värdet av att lämna arbetet och reflektera, var när jag hade hundar och var tvungen att släppa pennan för att rasta dem. Där, under promenaden, gick jag och tänkte på min påbörjade teckning som jag var kritisk mot. Jag minns exakt vilken det var. Hur som helst, på promenaden löste jag det problem som jag hade.
Jag är känd bland mina vänner för att jag ofta går fel, glömmer stiga av på rätt station eller tar fel buss. Till stor del är det för att jag ofta går och tänker på mina målningar och teckningar och försöker lösa problem.
Denna målning har hunnit torka och skickats iväg till en supertrevlig kvinna i Norge. Själv är jag i Spanien just nu och målar, återkommer mer om det framöver.
Hedenvinds Bilder 