Del Ett.
Jag har aldrig varit den där tjejen som läste Starlet eller veckorevyn. Jag drömde aldrig om att gifta mig, och har aldrig längtat efter det normativa överlag. Men jag är en romantiker. Jag drömmer om en man som har makten att få mitt hjärta att slå hårdare. Som får mina fötter att lyfta från marken. Jag drömmer om något nära, intimt och exklusivt.
Ibland kan romantik bli lite kladdigt, patetiskt och klyschigt. Kanske reagerar man så för att man har ett behov av att göra det romantiska mer personligt. När 90% av alla låtar, filmer och böcker handlar om kärlek har nog många med mig ett stort behov av att hitta sin egna väg att uttrycka dessa känslor.
En problematik med romantik är att gränsen mellan vad som faktiskt ÄR romantiskt och när man bara är en stalker nog uppfattas olika av olika personer. Eller snarare olika beroende på vad vi känner. Är du inte kär vill du inte bli uppvaktad och känner mest skuld och obehag om någon visar intresse. Samtidigt som alla har förstås rätten att visa sitt intresse, och måste ju göra det för att det ska överhuvudtaget finnas en chans. Är man förälskad däremot finns det inget större än att blir uppvaktad, och gärna med en grand gesture. Men en grand gesture kan ju landa lika rätt som fel. Det enda man vet med säkerhet är att den kan aldrig landa lite mittemellan.
Men vad är en romantisk handling i praktiken? Som den relativist jag tenderar till att vara måste jag ge det vaga svaret att det har mindre betydelse hur det görs och mer betydelse vem som gör det. Förstås!
Har du känslor för någon drömmer du om att han ska säga de rätta orden, ge dig blickar, sträcka ut sin hand för att röra vid dig eller varför inte, och om vi nu ändå fantiserar, stå utanför din dörr och vänta på dig ☺️ . Men om du inte har känslor för honom kommer samtliga av dessa handlingar att vara frånstötande och obehagliga. Och med den insikten vågar få utföra en grand gesture. För tanken att man skulle väcka obehag hos någon är rätt förnedrande. Så man fegar ur. Sanningen är ju att de flesta av oss är emotionella fegisar.
Jag tror dock att en grand gesture kan ibland vara det vi behöver. Jo, jag vet att många menar att det är lite filmklyschigt och att efter den stora filmkyssen börjar vardagen. Det kanske kan vara sant för vissa men min erfarenhet (som förvisso är begränsad) är att efter en grand gesture, efter en ”jag släpper på kontrollen” och berättar allt jag känner utan filter, kan en relation växa och fördjupas. För om man dras in i känslan och vågar säga allt och möts upp av den andra, kan förtroende och tillit fördjupas.
Sen kan en grand gesture bli som en drog. Jag känner ett par som använder den stora dramatiken för att hålla liv i sin relation, eller kanske hålla varandra på tå. Jag tror faktiskt ärligt att det passar dem, men de har också sin relation som deras största intresse. Själv drömmer jag nog mer om någon som jag kan ”vila” med. Där de stora känslosvalen kan lugna sig lite med tiden och man börjar bygga förtroende istället. Men jag tror faktiskt att en grande gesture kan vara nästan nödvändig för att komma dit.
Hedenvinds Bilder 