Tudelad

Jag har sällan konstnärsjobb mot slutet av december så jag jobbar mer än vad jag brukar på ”min” älskade vinbar. Jag känner mig hemma här, har så många underbara gäster som är intresserade av vin och tiden som är över går jag igenom alla viner; det ska bli en uppdaterad vinlista (som förvisso är inaktuell innan den är färdig). Det är inte ovanligt att jag stannar upp en sekund och reflekterar över hur lycklig jag är. Lycka för energin från gästerna, lycka för att jag får så mycket frihet och förtroende från ägarna (som är världens bästa människor), och lycka för att jag arbetar med något som utvecklar och utmanar mig. Att kombinera mitt konstnärskap med vinbaren är den perfekta kombinationen. 

Men ändå… sover jag dåligt ibland, och ibland är mitt sinne tungt. 

För jag saknar något i mitt liv som är lika grundläggande som mat och sömn, som är lika viktigt som mitt jobb och mina intressen. Jag saknar kärlek och sex. Vilket är samma sak egentligen. Kärlek är känslan och sex är uttrycket.

Ibland är jag rädd att jag aldrig ska få uppleva det igen.

Kanske tänker den krasse läsaren att det inte är så svårt, och det kanske inte borde behöva vara det, men det är det för mig. 

Ibland ser jag på mig själv som en grekisk tragedi, eller kanske att jag är i någon nivå i helvetet i Dantes inferno. Ni vet, där brukar man straffas på något paradoxalt sätt. Kanske är det så. Jag kanske straffas? För min sexlust är skyhög men få som jag är kompatibel med. 

Jag ser det som att min sexualitet är tudelad. Min ”egen sexualitet” är den som jag känner varje dag. Den får utlopp i fantasier och dagdrömmar. Den är alltid med mig och syns mer än väl i mina teckningar och målningar. Den delen av mig är uttrycksfull, nästan alltid närvarande och starkt drivande, men den är inte riktad mot någon. Den är bara min. Den är i min fantasi (jag tänkte skriva mer om det framöver) och är som en urkraft i mig som är omöjlig att hantera och omöjlig att dämpa. 

Men den andra sexualiteten, den som involverar någon, den som är ”verklig”. Den är komplicerad. Den är antingen/eller. På eller av. Varm eller kall. Av någon anledning är det ytterst få som jag känner lust för. Det kallas att vara demisexuell (jag tänkte skriva mer om det också framöver, för det är intressant). Så där är det paradoxala, att längta så men ha så svårt att möta någon jag vill ha. 

Min frustration och längtan är ibland så svår att jag seriöst funderat på hur jag kan bli av med min sexualitet helt och hållet. Ibland föreställer jag mig att det skulle vara enkelt att vara asexuell. Men sanningen är att jag tror att om jag någonsin har utfört en målning eller teckning som berört någon så kommer den målningen från min ”urkraft”, från min sexualitet. Så någonstans i all min frustration, i all min sorg behöver jag kanske min sexualitet. Jag behöver den för att teckna och måla och jag behöver den för den är en del av mig.