Jag har en livslång, ständig längtan efter att inkludera musik i mina teckningar och målningar. Jag tar alla chanser jag får.
Jag har gjort två grafiska noveller där musiken är en del av berättandet. I den första spelar Eurythmics i bakgrunden. ”Talk to me like lovers do” står i kontrast till hur verkligheten ofta ser ut. Detta är ett ämne jag säkert kommer att återvända till. Ord har en så stark betydelse för mig. Hur vi använder ord, till vem vi använder ord och när de sägs. Det finns många ord jag knappt tar i min mun och det finns ord som jag inte kan få nog av.
Så hur en man talar till mig, vilket förstås handlar om hur inkännande han är, har en stor betydelse. Efter några års dejtande har jag också kommit till en del insikter. För att leva bakom en skärm ger som bekant ett slags frihet till människor. Jag undrar om Maslow levde idag, var på behovsstegen skulle han placera närvaron på Tinder, Flashback mm. Framför allt på dejtingsidor kan man läsa ut så mycket frustration och uppgivenhet som får utlopp.
Den andra grafiska novellen handlar om sorgens fem faser. Det finns ju teorier om allt. Om personlighetstyper, relationstyper, kärleksspråk osv. Det är inget fel i att försöka göra saker begripliga, försöka formulera och reda ut. Det gör faktiskt saker lättare att prata om. På samma sätt som vi har begrepp och ord för övrigt i våra liv. Men nog håller de flesta med om att de snygga paketeringarna av vårt känsloliv och vår personlighet inte alltid känns så sanna när man går igenom något. Tanken att göra något av ”de fem sorgefaserna” har legat och grott i två år. Jag valde dock att illustrera olycklig kärlek. Sorg efter någons bortgång är delvis annorlunda, om än att likheterna finns.
Båda dessa grafiska berättelserna du läst är starkt inspirerade av många och långa samtal mellan mig och min systerdotter. Våra samtal handlar om vår ständiga fascination över mänskligt beteende och är ett försök att inte bara ”raljera” över andras beteende utan även över våra egna.
Hedenvinds Bilder 