Redan som barn skrev jag mycket. Det har varit allt från cowboy & indian-romaner, serietidningar om superhjältar och i tonåren dikter om livets meningslöshet. Som vuxen har jag skrivit artiklar i tidningar om nördiga saker, skrivit broschyrer och ett otal faktablad. Och så bloggar jag ju förstås (snart tio år)
Under pandemin började jag skriva ner mina upplevelser i romanform. Framförallt handlade det om dejting men också mitt sökande efter att förstå mitt och andras komplicerade känsloliv och sexualitet. Ett ämne som jag fortfarande försöker förstå. Ibland tänker jag lite skämtsamt om mig själv som en antropolog. Jag har ställt så många frågor till människor jag mött att jag blivit anklagad för att vara en undercover journalist.
Jag tappade dock fart framåt för sanning var att jag upplevde att nästan alla jag träffade (i alla fall de flesta män) skrev på en bok. Det borde förstås inte ha någon betydelse att andra göra samma sak, men det påverkade mig. Framför allt fick det mig att titta på det jag skrivit med lite nya ögon. För sanningen är att det jag skrev hade ingen början och hade inget slut. Och än värre, ingen egentlig övergripande mening! 😳 Det var bara en rad olika berättelser. En del om mina egna (lätt traumatiserande) dejter, en del om mina vänners erfarenheter. Men sen också berättelser av en helt annan karaktär. Berättelser om människor jag mött med självskadebeteenden, om människor jag mött som söker en så djup relation med varandra att är villiga att sätta allt på spel. Jag känner det som att jag har så många historier som jag samlat på mig och som behöver ut.
Men nu! Nu har jag funnit en form som vare sig kräver en början, ett slut eller en övergripande mening. Mina korta grafiska noveller tycks vara den perfekta formen.
Bekännelsen
Denna grafiska novell handlar om hur det känns när man har slagit på den stora trumman och inser att man låtit lite högre än vad man kan leva upp till.
Hedenvinds Bilder 