Differensen mellan den egna känslan och andras känslor kan vara miltal när man dejtar. Vi kan tycka att vi bemöts hjärtlöst av våra dejter men kan själva vara iskalla utan att se likheterna däremellan. Som att vi inte förstår att andra har samma känsloliv som vi själva. Men det är ju också främlingar vi dejtar. Människor som vi inte tar ansvar för, människor som inte ingår i våra kretsar, människor som vi aldrig kommer att se igen.
Det är svårt att i det hårda klimatet våga visa sig sårbar och de som försöker utföra en romantisk handling riskerar att framstå som stalkers. Det räcker med två oönskade sms i rad och vi ryggar undan. Detta trots att vi alla förstår på ett kognitivt plan att man måste våga visa sig sårbar om man ska ha en chans att bygga en relation. Det är lite utav en paradox.
Hedenvinds Bilder 