En pick-me-girl är ett begrepp jag tror många känner till. Hon som säger saker i stil ”kvinnor är så falska, män är mer ärliga” eller ”jag är som en kille” som om det vore något bättre. Det finns inget vedertaget begrepp för män som gör samma sak men ibland talas det om ”White Knight”. Det kan användas för män som ogillar andra män som tar ställning för jämställdhet. Män som vill gömma sig bakom gruppen män och därför känner sig hotade av män som bryter mot normen. En man som beter sig illa och kanske ångrar sig men är för stolt för att stå för sitt misstag kan vilja bekvämt luta sig mot att hävda ”alla män är så här”. Det tar bort lite skuld och ansvar. Man kan ju inte hjälpa det. Det sitter i generna.
Men det kan också vara frågan om ett tydlig ”pick-me-boy” syndrom.
Jag har varit på många dejter där män försöker hävda sig som det bästa valet i jämförelse med andra män. Välj mig, för jag är inte som alla andra män. De är alla svin. Men inte jag.
Jag är inte helt oförstående för syndromet. När kvinnor i olika forum eller sammanhang kritiserar män är det naturligt att vilja markera att man faktiskt inte känner igen sig i den bilden. Och tack och lov är det gott om män som är…människor. Bra människor. Precis som vi kvinnor. De flesta av oss är…människor. Bra människor.
Min grafiska novell handlar om när man drar det för långt. När hela samtalet domineras av att bevisa sin egen förträfflighet i relation till andras brister.
Ibland tänker jag att poleriseringen mellan könen alltid funnits men tar sig olika uttryck. I singel-Sverige och nätdejtingvärlden är det lätt hänt att vi missförstår varandra, slutar se människan bakom. Kanske skulle världen må bra av en ny 70-tals våg som tror på individen mer än könet för oberoende vad som är sant kanske det är den bästa utgångspunkten. Att vi försöker möta människor så förutsättningslöst vi förmår?
Hedenvinds Bilder 