Del III av Music Makes me Lose Control
När jag 2015 hörde Kenrick Lamars King Kunta för första gången var det en av de där musikupplevelserna som lämnade mig med ett ”wow” på läpparna. Jag har haft några musik-blow-my-mind upplevelse genom åren. Inte för att låtarna varit nödvändigtvis bättre än andra låtar, men de har fått mig att häpna. Brutit ett mönster som jag är för okunnig för att beskriva men ändå tycker mig förstå på ett intuitivt plan. King Kunta är en av dessa upplevelser.
Jag har några olika moment i musik som jag kan identifiera att jag är särskilt svag för. King Kunta har två av dessa. Det monotona, repetitiva som går rakt in i kroppen och gör det omöjligt att sitta stilla men också det normbrytande, som väcker min nyfikenhet, som skapar en osäkerhet på var musiken är påväg.
Så vad i King Kunta kändes då så nyskapande? Det är ju några år tillbaka och det kan vara svårt att i efterhand sätta ord på vad det var, för låten har förstås satt ringar på vattnet och påverkat andra artister, och att i efterhand spåra det unika är inte helt enkelt.
Men något med 70-talsviben, det funkiga i låten men utan att vara en pastisch. Sen förstås avsaknaden av en vanlig refräng som ersatts av en långsam men envis stegring av låten där små olika ljudelement läggs in för att bryta det repetitiva.
Nu valde jag dock en annan låt av Kenrick Lamar för min skissbok.
En låt, som när man väl lyssnar på texten inser handlar om hur svårt kärlek kan vara men som vädjar så naket och uppriktigt efter enkelhet. Bara älska mig! Visst det är svårt, men bara älska mig! Älskar mig! Gör det inte svårt. Älskar mig!
Jag tror vi alla kan relatera till den känslan, önskan om att det ska vara så effortless, enkelt, rakt. Bara älska mig.
Hedenvinds Bilder 