Kärlekstexter

Del IV av Music Makes me Lose Control

Jag har en vän som nästan blir upprörd av musiktexter. Hon menar att de skapar en orealistisk bild av kärlek. 

Självklart blir vi indoktrinerade till en hel del, kanske kan man till och med påstå att vi på något plan blir det till allt i våra liv. Men det förekommer också en trend som hävdat att man ska ifrågasätta allt. Men trender är kanske inte alltid sanningen.

Ibland upplever jag att man ifrågasätter för ifrågasättandets egen skull som om det fanns ett eget värde i det. Men risken är att man bara blir en relativist som aldrig vågar tro på något eller bygga vidare på en tanke eller en idé.

Själv läste jag aldrig romantisk litteratur eller tjejtidningar som barn eller tonåring, så jag känner mig knappast indoktrinerad på det sättet (även om jag inte är så naiv att jag inte förstår att man inte måste ta aktiv del av ett samhälle för att bli påverkad av dess struktur). 

Beträffande kärlekstexter finns det förstås en mångfald av orsaker bakom texterna. Många har säkert spottat ur sig något slentrianmässigt utan att själv ha en upplevelse bakom. men…

För mig att se kärlek som påhitt känns som att man går från fel ände. Jag tror snarare att det är motsatsen. Vår drift och längtan efter kärlek är så stark att vi måste skriva om den, sjunga om den, måla den, älska och hata den.