Det Repetitiva

Del XIV Music Makes me Lose Control 

Jag kan fortfarande minnas hur det kändes när det var en stor ansträngning att söka efter musik. Innan Spotify, och innan google var man utlämnad åt sin egen drivkraft att söka upp musik. Jag kände mig ofta lite ensam i skolan om att inte vara nöjd med pop. Inget fel på pop, men jag visste ju att det fanns mer att upptäcka. 

Jag gick till olika skivbutiker. I vissa kunde man få lyssna lite på en skiva, andra gånger köpte jag samlingsskivor som kunde leda mig vidare. De pengar jag hade gick till stor del till LP-skivor. 

En inkörsport till något nytt för mig var David Bowie och Iggy Pop. 

Jag sitter i skrivande stund och lyssnar på The Passanger. Kanske har jag spelat sönder den lite, och den har åldrats något i sitt formuttryck. Men jag kan höra vad jag hörde då. 

Min barndomsmusik var klassiskt och opera. Det fanns en tid när jag inte visste att det fanns något annat än klassiskt och Abba. 

Klassiskt är ju i stort sett ”flytande” musik utan tydlig rytm, så det var en upplevelse att möta det nötande, repetitiva, nästan tråkiga, i The Passanger. ”Tråkigt” för det finns kanske inte utrymme för så mycket förändring när en låt bygger på samma upprepande slinga. Men jag älskade det. 

Men varför kan det repetitiva vara så tilltalande? 

Kanske för att man försätts i ett tillstånd. Kanske för att den typen av musik är ett försök att stoppa tiden. I klassisk musik är tiden nödvändigt för att bära fram musiken, i en repetitiv låt gör man vad man kan för att ge en illusion av att musik kan trotsa tid. Som ett försök att fånga en ögonblick.