Del XXXI av Music Makes me Lose Control
Jag tror inte på övernaturliga saker, jag tror inte på astrologi, jag tror inte på ödet och jag tror inte på gud. Ändå har jag mer en gång i mitt liv fått en ”tvångstanke”, eller vad jag nu ska kalla det, som måste betraktas som vidskeplig. Tankar som jag inte tror på men har svårt att motstå.
Jag minns att jag och mina vänner pratade om det en del under vår yngre tonår. Hur man kunde få knäppa tankar som man absolut inte trodde på men inte kunde hejda. Det kunde vara i stil med, ”Jag kommer att lyckas med…om vattenkranen slutar droppa efter tredje droppen”.
Det var fullkomligt ologiska spådomslika tankar som vi skrattade hejdlöst över att vi hade. För som sagt, ingen av oss trodde på dem.
Det är som ett spår av något uråldrigt beteende som tittade fram. Och det är alltid under samma omständigheter. När man känner maktlöshet, när man inte kan påverka sitt liv. Saker man inte kan förändra genom en handling. När allt man önskar ska hända ligger i någon annans händer.
För ja, det händer mig som vuxen också. När jag inte kan eller upplever mig kunna påverka min situation så söker jag medvetet eller omedvetet efter tecken. Något som kan leda mig rätt. Ibland är det inte så vidskepligt, ibland är det bara att man läser av andra människors signaler. Helt enkelt vanlig social kontakt som sker bortom ord. Inget konstigt med det.
Men ibland är det faktiskt vidskepligheter. Ibland kan jag få de där knäppa tankarna i stil med ”om jag går på den sidan av stolpen då…”
Det är dock inte ovanligt att om jag får en sådan tanke så trotsar jag den. För som sagt, jag tror ju inte!!! Så jag väljer att gå på ”fel” sida av stolpen. Vilket förstås inte gör mig inte mindre vidskeplig, det gör mig ju bara trotsig.
Hedenvinds Bilder 