Del XXXV av Music Makes me Lose Control
Om man vore född i en annan tid, på en annan plats på jorden eller i en annan socioekonomisk grupp hur annorlunda hade man varit? Hur genuin och unik är man egentligen? Frågan är stor men nu är det just musik jag funderar på. Vilken musik hade jag njutit av då? Om allt varit annorlunda?
Är man bara betingad till allt man uppskattar?
Jag har ju konstaterat att vi tycker olika beträffande musik. En person kan älska en låt medan en annan känner helt annorlunda.
Men är det bara de personliga preferenserna som styr? Nog har man många gånger hört en låt men inte riktigt lyssnat och kanske först flera år senare börjar man uppskatta låten. Kanske för att man har fler musikerfarenheter bakom sig och är mer redo för musiken? Eller kanske för att man just där och då genomgår något som öppnar upp för just den musiken?
Att höra något nyskapande brukar vara en förklaring till varför man blir tagen av musik. Man liksom vaknar till. Lyssnar mer intensivt när man inte är säker på var musiken tar vägen.
MEN! Paradoxalt nog behöver vi också en stor dos av igenkännande. Kanske för att ”ankra” oss. För att kunna orientera oss i musiken?
Och ibland behöver vi kanske bara ljud för att undslippa tystnaden?
Hedenvinds Bilder 