Del XXXVII av Music Makes me Lose Control
Jag har jobbat hela sommaren på vinbaren. Vi har en spellista som brukar älskas av våra gäster för den består i princip bara av låtar som spelades mycket på radion förr. Igenkänningsfaktor är påtagligt avgörande för trivseln. Det är inte ovanligt att gästerna sjunger med lite. Och det gör jag också.
Det intressanta är att det finns kanske två låtar som jag själv hade valt på spellistan på hundratals låtar. Men genom att jag hör låtarna om och om igen blir de allt mer bekanta och plötsligt, vare sig jag vill eller inte, sjunger jag glatt med.
Ibland undrar jag om det är allt musiksmak är? Om man skulle kedja fast mig i ett rum och tvinga mig lyssna på Celine Dion i en veckas tid non-stop, skulle jag börja älska hennes musik?
Nu är jag inte fastkedjad men jag går ju där på vinbaren med samma spellista omkring 30 timmar i veckan. Vissa låtar växer. Jag har aldrig tidigare lagt tid på att lyssna på Bruce Springsteen men nu blir jag alltid glad när Streets of Philadelphia spelas. Men å andra sidan finns det gott om låtar jag gärna trycker bort om jag inte stör någon gäst.
Jag brukar se det som en kurva. Man har ofta en liten uppförsbacke när man börjar lyssna på en ny låt, det kan ta några gånger innan man faktiskt ”hör” låten. Sen kommer fasen då man knappt kan vara utan låten eller spellistan. Man längtar efter att höra den om och om igen. Men det gäller inte alla låtar. Med vissa låtar går kurvan bara neråt.
Och vissa låtar tröttnar man på; man kan aldrig riktigt få tillbaka känslan de gav, medan andra är föreviga starka.
Varför…är fortfarande ett mysterium.
Några låtar som jag gillar nu som ska bli spännande att följa hur jag kommer att känna för dem i framtiden:
Hedenvinds Bilder 