Verser och Refränger  

Del XXXVIII av Music Makes me Lose Control 

Jag upplever att nästan alla låtar förr följde tydliga mallar med ett intro och sedan ett växelverkande mellan vers och refräng och avslutningsvis ett outro.

Något som jag återkommande upplevde var att jag inte gillade refrängen men älskade versen i många låtar. Men jag kan inte påminna mig om att jag någonsin upplevt motsatsen. 

Jag tror att det är för att refrängerna oftast var lite trall-vänligare och jag har alltid haft svårt för ”trallighet”.

Jag gillar verkligen The Mo mest kända låt Nostalgia Locomotive, men det är inte en perfekt låt i mina öronen. Det jag gillar är när en man och en kvinna växlar partier i en låt, och jag gillar pianot som nästan blir en tredje röst. Jag gillar texten. 

Men så kommer slutet. Jag har så svårt för låtar som ”lalalalar”. Jag kan för mitt liv inte sätta fingret på varför jag ogillar det så mycket men det är inte ovanligt att jag trycker till nästa låt för att slippa höra slutet.

En annan låt (som också hamnat i min skissbok) påminner ganska mycket om Nostalgia Locomotive men utan något lalalala. Chapped Lips med Nina Kinert är dessutom en av de få låtarna som handlar om lycklig kärlek. Bara en sådan sak!