Beskyddande av sin egen musiksmak

Del XXXXII av Music Makes me Lose Control 

Många vill gärna dela med sig av den musik de älskar med andra, men på mottagarsidan är det inte alltid lika entusiastiskt. 

Jag upplever att många är ointresserade av någon ”annans” musiksmak. Som att vi äger vår musik och det är den enda vi vill lyssna på, och det enda som vi värdesätter. Och den musik vi inte lyssnar på är andras musik, som man inte förstår eller ser ner på. 

Nu kan man ju inte älska all musik, det vore knappast ärligt! Och man kan inte vara öppen för allt samtidigt – för det skulle vara överväldigande och då skulle man knappast ge musiken en chans. För musik behöver spelas ett antal gånger för att ”visa hela sitt jag”.  

Ibland upplever jag det som ”onyfiket” och stängt att inte ta emot andras musik, men även jag som är öppen för ny musik kan liksom bli mättad på ny musik. Man kan bara ta in så mycket nya intryck och ibland behöver man avgränsa sig. Kanske har man dessutom nog med den spellistan man lyssnar på vid det tillfället. 

Jag kan också stänga mig för musik för när jag är som mest passionerad i en spellista finns det helt enkelt inget utrymme för något annat. Men när den passionen lägger sig lyssnar jag nyfiket på ”andras musik” och ibland blir den ”min” ibland inte.  

Yung Lean började jag lyssna på för att min systerdotter var lyrisk över honom.