Sista Delen

Del XXXXV av Music Makes me Lose Control 

Detta är det sista inlägget i min serie Music Makes me Lose Control.

Allätare

Jag använder inte begreppet allätare om mig själv. Jag tolkar det ofta som att när någon svarar att de är allätare är det ett sätt att säga att man kanske inte är så intresserad av musik. Det känns också lite som ett sätt att avsluta samtalet om musik. 

Jag skulle heller inte kalla mig för allätare för att det finns fortfarande några genre som jag försökt att lyssna på men misslyckats med att uppskatta.

Ändå tror jag att alla genre har något om man bara hittar rätt låtar, har tålamod att lyssna tillräckligt mycket för att vänja sig vid formspråket som kanske ibland kan stå som en främmande mur och hindra från att verkligen lyssna. 

Röster

Jag lyssnar sällan på instrumentalt. För mig är det rösten som för mig in i musiken. Och hur rösten är har stor betydelse. Ibland kan till och med en röst överbrygga en medioker låt. Men tyvärr kan man också tröttna ganska fort om det bara är rösten som man fascinerat av.

Även om rösten är viktig för mig så finns det självklart ingen regel utan undantag. Jag minns när jag första gången hörde Franz Schubert piano Trio no 2; jag var inte gammal och jag lyssnar fortfarande med samma intensitet. Hur de olika instrumenten byter plats upphör aldrig att fascinera mig.

Hur bra är en låt egentligen? 

Det kan som sagt ibland vara rösten, ibland takten, ibland känslan. Men hur mycket är det arrangemanget? Någon sa en gång att det finns inga dåliga låtar, bara dåliga arrangemang. Jag är nog lite för okunnig om musik för att säga vare sig ja eller nej på den. Allt jag vet är hur en låt får mig att känna.