Pride

Jag ser inte på mig själv som ”sökande”. Kanske för att jag associerar ”sökande” med människor som vill hitta en plats som ska ge dem en identitet. 

Jag har känt många som varit sökande och sedan funnit sin plats. I mina ögon är det inte ovanligt att de blir lite låsta i sin uppfattning om rätt och fel. De blir så brinnande i sin övertygelse att det kan bara finnas en väg och alla borde gå den. Tillhörighet kan ju ha ett pris. Ett tryck att alla måste välja samma väg, samma åsikt. Att tillhöra kan stå som motsatsen till att var en individ. 

Det finns något generöst i att man vill dela med sig av det man själv brinner för men också något lite arrogant över att se sin vägen som den ultimata. Och kanske lite världsfrånvänt att tro att alla skulle känna och tycka som man själv.

Jag betraktar inte mig själv som sökande för jag känner inte ett behov att alla ska vara som jag. Olikheter kan snarare vara spännande och öppnar förhoppningsvis en förståelse och tolerans mot andra och kanske även mot sig själv?

Pride är full av människor som alla är olika, med olika läggningar, olika drömmar. På Pride finns en tillhörighet i just olikheterna. 

Där vill och jobbar människor aktivt på att inkludera och acceptera andras olikheter och läggningar. Någon vill ge smisk, någon vill binda någon, många älskar människan före kön, någon vill vara en hund, någon älskar många, någon annan vill äga någon, några vill ha sex med många, några vill inte ha sex alls. Tillhörigheten ligger i att alla är välkomna att vara den de vill vara. 

Låt oss minnas att det inte är självklart att få vara så eller uttrycka sig så öppet. Låt oss minnas och värna om det, för så som världen nu ser ut kan den friheten tas ifrån oss.