Livet

Vi lever ju inte så nära döden och sjukdomar så när de drabbar blir vi chockade. En del av processen är att ta sig över just det stadiet. Chocken. Hur är det möjligt? 

Och känslan av orättvisa – för det drabbar ju aldrig den man tycker förtjänar det. Fast hur många känner man som man tycker förtjänar det? 

Det händer heller aldrig vid en lämpligt tidpunkt. Men skulle det någonsin kunna finnas en tid då det är lämpligt? När vaknade man upp senast och tänkte att idag skulle det passa bra om något sorgligt och jobbigt händer. 

Många pratar om att vi lever så isolerat från ålderdom, död och sjukdommar och att det gör oss oförberedda. Men jag tror egentligen det handlar mer om att vi känner så starkt obehag, så mycket sorg och ångest att vi önskar att vi hade kunnat förberedda oss innan så att känslorna skulle mildras. 

Men vad är egentligen alternativet? Att vi ska gå omkring och ta ut smärtan i förskott? Konstant oroa oss för vad som kan hända. Leva med lite smärta hela tiden så att den inte ska behöva drabba oss så kraftfullt när den drabbar? Det är bara rädslan för stora känslor som ligger bakom den önskan, för när man tänker på det är det ju inte ett särskilt sunt sätt att leva. 

Ibland önskar man att man kunde ta en tablett som tog bort vad man känner. Men kognitivt blir jag frustrerad på mig själv när jag tänker så. Jag vill inte vara en emotionell fegis. Känslor är vad som gör livet värt att leva. Vad annars lever man för? Samla på sig saker, imponera på någon som inte bryr sig, stressa till jobbet? 

Det är bara att ta emot dem. Både de underbar såväl som de svåra känslorna. Allt man kan önska är att man har någon att dela dem med.