Hur?

För några år sedan hamnade jag på en fest. En fest jag aldrig kommer att glömma. 

Jag klev in i en pampigt villa i nationalromantisk stil. Där inne vimlade det av folk. Jag noterade att alla hade band runt halsen i olika färger, vilket förstås väckte min nyfikenhet. Jag fråga en kvinna som förklarade att de olika färgerna representerade olika stadier av invigning. Färgerna gick från vitt och slutade i guld. Men guld hade endast en medlem. Han var överst; han var mästaren. Han hade en hedersplats, ett eget bord centralt placerat i den jättelik matsal som vi så småningom gick till. 

Jag hade ännu inte fullt förstått var jag hamnat när jag satte mig till bords. Jag började ställa frågor till alla runt bordet. Svaren var misstänksamt undvikande och mer antydningar än raka svar. 

En man, som tog särskilt intresse för mig, framställde sig (och blev framställd av andra) som lite mer, lite viktigare, än de andra. Han drev en nyhetskanal på Youtube. Han erbjöd mig en timmes tid där för att visa upp min konst. Men något sa mig att det skulle kosta mig något jag inte kan sälja. Jag undrade vad det var för nyheter? Och svaret var precis det jag fruktade. Alternativa nyheter. Men nej nej de sanna nyheterna! Propsade mannen på. För de vanliga kanalerna ljuger om allt. Men på hans kanal sa de den verkliga sanningen. – den objektiva absoluta sanningen. Jag förundrades över hans ”allvetande”. Och jag förundrades över allas medhållande runt bordet. Alla tyckte exakt likadant om allt. Om det så än var teorier om Estonia så väl som hur människor som inte är födda i vårt ”förträffliga” land förstör vår ”förträffliga” kultur. 

Efter en stund föreslog någon att vi skulle sjunga. Alla ställde sig upp och började sjunga nationalsången med hög stämma medan mannen som initierat det hela gick runt alla borden. När han kom fram till det bordet jag satt vid och såg att jag inte sjöng med, stannade han upp. Han började gå fram och tillbaka runt mig och sjöng allt högre medan han spände ögonen i mig. Jag minns hur jag ofrivilligt kände rodnaden stiga i ansiktet. 

Tillslut tog sången äntligen slut även om den kändes som att den varade i en evighet. Mästaren, med sitt guldband, ställde sig upp och bad alla nya, som ännu inte hade något band, att beskriva vad man kunde tillföra organisationen. Då ställde jag mig upp, ursäktade mig och gick. 

Under lång tid efter denna upplevelse ställde jag mig frågan – vad kan jag göra för att delta i att göra vår värld bättre? Mer inkluderande? Mer kärleksfull?

Jag ställer mig fortfarande samma fråga. 

Vad kan jag göra? Gå på pride…känns så extremt otillräckligt. Hur kan jag påverka människor? Hur kan jag demonstrera mina åsikter? Hur?