Fem till Femton

Man kan dö. Man kan dö och sedan leva igen. Man kan vara död under långsamma minutrar. Fem till femton minuter står det i journalen. 

Jag minns många nätter som jag låg vaken som barn för att jag inte kunde sluta tänka. Det var delvis nyfikenhet, och tankeutmaningar men ibland drev tankarna mig till ångest. Jag hade ett behov att förstå det som inte går att förstå. Jag ville förstå oändligheten (jag trodde då att universum var oändligt), jag ville förstå döden. Jag försökte stänga av mina tankar, för att se om det gick. Men plötsligt insåg jag att jag tänkte ”nu tänker jag inte” varpå jag insåg att jag misslyckats. ☺️

Jag lyckades dock vända min ångest till att motivera mig att om ingeting har någon betydelse (för vi dör ju i alla fall) så är strävan efter lycka det enda som betyder något. 

En barndomsvän till mig berättade att hon höll på att dö i barnsäng. Hon beskrev hur alla ville höra hennes lyckosaga om hur nära döden hon varit men hur hon efter det uppskattade livet så mycket mer. Ni vet, blommorna doftar lite bättre, himlen är lite blåare. Men den känslan kom aldrig för henne. Istället gick hon in i en djup depression. Livet förlorade sin glans. Femton år senare hade hon inte lyckats vända den känslan. Hon bara vande sig vid känslan och var mest tacksam för att hon åtminstone slutat ha dåligt samvete för att hon inte uppskattade livet mer. 

Fem till femton minuter kan man alltså vara död. Och vi som inte varit döda, eller någonsin varit nära döden, vi står där och försöker förstå.

Att kämpa för det som kommer att göra dig lycklig är så lätt att säga men många saker är bortom din kontroll. Om någon lever eller dör. Om någon förlorar sitt minne. Om någon finns i ditt liv. Om någon älskar dig eller inte. Det som verkligen betyder något går inte att kämpa sig till.