Det finns förstås inget rätt och fel när det kommer till känslor. Vi är olika och det är fascinerade att vi är det. Man bör alltid vara försiktig att värdera andras beteenden och känslor utan istället försöka förstå.
Jag var på en bar en gång där jag bland många träffade en man (vi kan kalla honom Werther) som jag pratade lite med. Vi la till varandra som vänner på en social sida. Plötsligt överfylldes mitt flöde av poesi som Werther skrev. Poesin handlade om en blåögd kvinna. Varje dag kom en ny dikt. Vid ett senare tillfälle satt vi i ett litet större sällskap och pratade. Plötsligt utbrister Werther hur jobbigt han har det för att han blivit så kär i mig. Jag blev förstås helt ställd. Jag brukar bli utbjuden innan kärleksförklaringarna kommer.
Dikterna fortsatte att flöda men en dag noterar jag att det inte längre handlade om blåa ögon. Ögonen hade blivit gröna! Det visade sig att han hittat någon annan att förälska sig i. Och knappt ett år senare hade dikterna bytt huvudperson igen.
Man brukar ju prata om att en del är kära i kärleken och han var nog det mest påtagliga exemplet jag mött.
Dikterna var det centrala, personen det sekundära. Och det kanske var därför han valde att inte bjuda ut mig? Kanske ville han inte egentligen ha en relation eller lära känna mig (eller de andra?) Utan bara ha någon att längta efter?
För mig är det som att känslan förlorar värdet när man så lätt kan byta ut objektet. Jag kände mig aldrig uppvaktad eller smickrad. Jag kände som att han gjorde mig och de andra till sagofigurer. Till väsen. Vi var inte kött och blod.
Hedenvinds Bilder 