Det finns ord man uppskattar för dess innebörd. Till exempel snäll, en ibland lite underskattad egenskap. Men då menar jag inte konflikträdd eller blyg, och jag menar inte godhetsmarkörer eller obeslutsamhet. Utan verklig snällhet. Men själva ordet i sig som ljud imponerar inte så mycket på mig.
För vissa ord, oberoende av dess mening, kan låta så bra. Lombardiet är ett sådant ord. Jag har ingen speciell relation till området (även om man förstås tillverkar Franciacorta där). Det bara låter så bra. Tilltalar min fantasi av någon anledning.
Doft är ett vackert ord som jag använder ofta. Det känns i munnen när jag säger det. Och kanske lite typiskt mig men jag älskar ordet passion. Men det är klart att ordets innebörd är svårt att skilja från dess ljud. Och samma sak med begär, ett ord som känns i hela min kropp. Och andlös. Örfil. Stensöta. Men Nyckelben är inte heller ett dåligt ord. Och tunga. Och tårar!
Eller grekiska gråterskor. En absurd företeelse men orden! Och vilja. Lyssna på ordet. Säg det tio gånger i rad för då tappar ordet mening och fram träder ljudet. Vilja. Eller när Zelina (i Don Giovanni) sjunger ”känn hur det bultar här”.
Nej, ok. Det tycks generellt väldigt svårt att skilja ordets ljud från dess mening.
Så vad är det vackraste ordet då egentligen? Det kanske bara är ”hej, vill du hänga med mig?”
Hedenvinds Bilder 