I hela mitt liv har jag varit antingen-eller. På eller av. Det jag finner ointressant kan jag ingenting om men jag kan nästan uppoffra allt för det jag brinner för.
Och det är lite samma sak med människor. Speciellt beträffande dejting. Jag kan vara så kritisk. Och jag är även selektiv i vänskap.
Men när någon väl är i mitt hjärta så blir jag tvärtom. De jag betraktar som mina vänner är i mina ögon fantastiska människor. Jag tycker att alla deras egenheter gör dem till just dem, och gör dem underbara. Jag delar inte in deras karaktärsdrag i bra och dåliga (så länge de inte gör mig illa förstås).
För jag tror egentligen inte på begreppet ”fel och brister”.
Det är så lätt att man går efter en mall som någon annan satt upp utan att tänka till om man verkligen bryr sig. Om någon är slarvig då kanske jag kan ta det ansvaret? Om någon alltid är sen, då tar jag med en bok att läsa medan jag väntar. Jag kan vara rätt otålig, men om det är en brist hos mig eller inte är ju i betraktarens ögon. Är det jobbigt för någon annan eller kan det ses som en drivkraft?
Få ”brister” är så allvarliga. Inte när man väl tycker om någon. Självklart måste man uttrycka vad man själv behöver i en vänskapsrelation men det behöver inte betyda att man kritiserar.
Men jag är inte så mycket relativist att jag inte kan erkänna att det finns saker som verkligen ÄR brister. Människor som är dumma mot andra. Så enkelt är det. Eller? För ibland kan även en snäll människa säga elaka saker. Ibland säger vi saker för att skydda oss själva fast vi inte menar dem.
Två personer som jag älskar kravlöst.
Hedenvinds Bilder 