Min självbild i övre tonåren var präglad av min första kärlek (som ledde till en lång och underbar relation). Jag såg mig själv som någon som lätt blev kär, passade att vara i en relation och var högsexuell. Men så enkelt var det inte.
Jag flyttade till London under en period. I de kretsar som jag umgicks talades det mycket om ett band som spelade på olika små barer. Alla varnade mig för sångaren. Han ansågs vara en heartbreaker och de menade på att han skulle kasta sig över mig. Vilket han också gjorde. Jag var ung och istället för att lyda varningen blev jag nyfiken.
Men nyfikenhet är inte kärlek. Och bara för att någon är snygg betyder det inte att man blir attraherad. Jag minns att jag hade svårt att förstå mig själv. Varför ville jag inte ha sex med honom? Jag ville inte ens kyssa honom?
Om jag hade känt till begreppet demisexuell hade jag kanske förstått mig själv lite bättre. Hur kunde det komma sig att jag som tänkte på sex varje dag, som hade haft ett fantastiskt sexliv med min första pojkvän, inte ville? Det slutade med att jag blev ”the heartbreaker” och han skrev låtar om kalla svenska kvinnor. 😳
Min självbild reducerades från en varm, kärleksfull person till en stel och kall. Jag tänker att begreppet demisexuell hade kanske varit till hjälp att förstå att jag inte var avstängd. Han var bara fel för mig.
Jag lärde mig att inte tro på epitet på människor. Han var ingen heartbreaker, jag tror inte det finns sådana. Och jag var inte kall och avstängd.
Hedenvinds Bilder 