Jag skrev senast om önskan att hitta ett sammanhang men kanske är det ett feltänkt? Kanske har jag ett sammanhang på min vinbar och på Bomans. Vad jag känner är kanske inte saknade efter ett sammanhang så mycket som ensamhet. Känslan att inte riktigt passar in någonstans. Men så har det egentligen alltid varit.
Min ensamhet är dock inte för att jag inte har folk att umgås med. För det har jag oftast haft (dock inte under pandemin när jag flyttade tillbaka till Stockholm).
Min ensamhet är snarare att jag alltid är lite avvikande. Jag undrar om jag har en oförmåga att anpassa mig?
Att dejta har inte varit så bra för mig för där blir det så uppenbart hur annorlunda jag är. Jag har under årens lopp skrivit med så många men det har varit så få jag kunnat prata med.
Ett kort tag var jag på en vänskapsapp. En vänskapsdejten var den värsta dejt jag varit på.
Vi träffades på vinverket och satt utomhus eftersom det var under pandemin. Hon började berätta om sitt jobb som överläkare på Karolinska och om hennes stora våning. Jag tänkte för mig själv att hon påminde om alltför många dejter jag varit på. Tillslut sa hon till mig
– Jag har förstått att du är en framgångsrik konstnär? Jag började skratta och svarade
– Jag är knappast framgångsrik! Jag nästan kämpar för min överlevnad! Hon såg förvånat och besviket på mig och efter det började hennes blick flacka. Hennes vinglas tömdes fort. Hon kunde knappt vänta på att få betala och kasta sig iväg.
Ärligt talat så har aldrig känt mig så dissad.
Hedenvinds Bilder 