Jag började gå till små skivbutiker där man ibland kunde få provlyssna på musik. I början fann jag David Bowie, Iggy Pop, Madness och U2 men jakten hade bara börjat. Jag upptäckte The Clash, The Jam och KSMB, och det ledde mig vidare till många svenska små punkband. Jag har svårt att minnas vad de hete och hur det lät, och många band jag lyssnade på var små källarband som spelade live på Vita huset (och vad nu alla ställena man gick på konserter hette).
Några av de större grupperna har dock stannat kvar i minnet. Buzzcocks, Dead Kennedy, The Exploited och The Misfits första LP. Sitter just nu och lyssnar på All Hell Breaks Loose medan jag skriver. En del av mig vill skämmas lite, musiken är enkel och direkt men jag kan fortfarande höra vad jag hörde då. Och det är förvånansvärt melodiöst bakom den skräniga muren av ljud.
Min dåvarande pojkvän, som jag var enormt kär i, lyssnade på hårdrock. Jag tyckte aldrig om de gälla rösterna men vi mötes i Motorheads Ace of Spades. Trots att vi inte delade samma musiksmak är mina tydligaste minnen av de tre år vi var tillsammans att vi konstant hängde ihop och allt kretsade kring musik, sex och så tecknade vi på samma teckning.
Ett annat tydligt minne jag har är när jag hörde Jesus and the Mary Chain första gången. Jag hade en kompis som introducerade mig till de skräniga gitarrerna och den entoniga musiken. Vi tyckte förstås att de sålde ut sig med sin hit ”Happy When it Rains” för under denna period var det ofta så man såg på det. Blev bandet du älskat stort, sålde de ut sig. Som om man ville ha ensamrätt på dem. ”Vi var först att lyssna på dem” sa vi, som om det spelade någon roll.
Hedenvinds Bilder 
David Bowie hade jag länge svårt för när jag på 70-talet var tonåring, men när jag längre fram började att lyssna till hans låtar, då visade det sig hur fel jag hade haft om honom.
Så har det varit för mig också med många artister och låtar. Man kanske inte var redo helt enkelt. men det är härligt när man väl upptäcker musik 🙂