Revansch

Jag blir förstås glad varje gång jag säljer en tavla, men det finns några målningar som jag blir extra glad för att sälja. 

Denna oljemålning hade jag med på en utställning för två år sedan. Jag har förstås fått kritik förr men denna gång var kritiken mer öppen, utförd av fler och utan omsvep. Jag överdriver förstås men jag upplevde det som att min gamla publik, de som brukade komma på mina utställningar och alltid säga ”å så spännande, vad har du hittat på i år?” nu vände mig ryggen. 

Det tar emot att erkänna det, för bilden av en stark person är att man inte bryr sig. Jag borde kanske inte bry mig. Men jag vill inte vara oärlig, vare sig här på bloggen eller gentemot mig själv. Och jag bryr mig inte om att hävda min styrka heller. Det är inte en egenskap jag värderar särkilt mycket. Jag gillar sårbarhet och mjukhet för det krävs så mycket mer mod att vara det än att vara ”stark”. Dessutom är oärlighet och perfektion tråkigt.

Så ja. Det gjorde ont att bli kritiserad. Jag behövde påminna mig om att man kan ju inte bli älskad av alla och om man försöker bli det blir det slätstruket och platt. Med tiden glömde jag förstås händelsen, fram tills igår. 

För jag fick ett mail. En man i Leksand skrev till mig. Han beskrev att han aldrig köpt konst tidigare men att han sett mina målningar på Instagram och förälskat sig i just denna målning. Och nu ville han köpa sin första tavla. 

Det faktum att han aldrig köpt konst tidigare men valde att göra det från mig kändes väldigt speciellt men också att någon ville ha denna laddade målning. Den som fick min gamla publik att tycka att jag gått för långt. Minnena kom tillbaka men genom att han valde att köpa den, som sin första tavla dessutom, fick mig att känna lite revansch.