Grungen & rocken på 90-talet och CD-tiden
Även om jag la undan punken som en lite barnslig period i mitt liv fanns och finns fortfarande en dragning åt det hållet. En självklar vidareutveckling från punken blev grungen, inte bara för mig utan för många i min generation. Jag såg Nirvana live. Eminem, Green Day och Offspring var svåra att motstå när de slog igenom men jag hade alltid en reservation mot deras ”trallighet”. Melodiös musik är en sak, men ”trallighet” tycker jag är svårt. Men Cranberries tyckes bara göra bra skivor, med det ena fåtölj skivomslaget efter den andra. Och Alains Morrisette blev en klassiker i samma ögonblick som hon släppte sin första CD.
Det finns ett antal sånger som låter som om de var skrivna tidigare än vad de är; ibland känns det som om man hört dem förr. De är liksom en sammanfattning av äldre musik koncentrerat till en låt. Det brukar ofta vara bra musik, men man blir kanske inte mind-blown (men det kan man ju inte alltid bli). Lenny Kravits är en av de första artisterna jag tänkte så om. Och kanske lite Supertramps? Senare kom många att sättas in i det facket. Några exempel på detta är Kaleo och Gnarls Barkley. Men listan skulle kunna bli lång.
Men all musik måste inte var originell för att bli älskad. Rage against the Machine var väl inte så originella, de var i mångt och mycket en sammanfattning av en musikstil (så som jag beskrev ovan), men det är en bra sammanfattning! Och Song 2 av Blur är ju en tydlig parodi på den äldre punken men det blev onekligen ett bra resultat av den parodin.
Musiken kommer först för mig, texten är sekundär, men det finns flertal undantag. Kents Kräm är ett. Jag vill ha min tunga där, du är så nära att du blir våt, men så nära får ingen gå…är en text som i sin raka sexualitet men uppenbara rädslan för intimitet gjorde intryck. Tänk att fånga något så komplext på bara några rader.
Radiohead och Oasis spelas fortfarande i mina hörlurar nu och då.
🎼 Maybe, You’re gonna be the one that saves me 🎼
Medan jag inte kan säga att vare sig Nickelback, Muse, Pearl jam eller Foo Fighters är musik jag gått tillbaka till (ännu i alla fall). Ibland har man spelat sönder musik så pass att de aldrig kan återfå sin glans. Eller kanske har för många andra musiker plagierat låtarna med sämre resultat och musiken har på så sätt urvattnats?
Hedenvinds Bilder 