Comic

Vi fick inte läsa serietidningar, dricka coca-cola eller o´boy i mitt barndomshem. Coca-cola och o´boy var förstås en hälsofråga men också en kulturfråga. Och serietidningar var definitivt en kulturfråga.

Men varje gång jag ramlade över serietidningar var jag trollbunden. Jag minns fortfarande den första jag läste, jag tror jag var sex år. Jag minns vad den handlade om, jag minns hur bilderna såg ut.

När jag var elva år, stor nog att köpa serietidningar själv, gav min pappa med sig och gjorde en total vändning. Han tog med mig till antikvariat som inte bara sålde gamla böcker utan också gamla serietidningar och vi gick därifrån med kassar fulla av Fantomen.

För i början var det Fantomen jag samlade på. Med tiden började jag dock upptäcka Marvel, men då fanns det ett väldigt litet utbud i Sverige så jag köpte amerikanska tidningar. För mig var det X-men som fascinerade mest. Jag gillade aldrig den ”ensamma, utvalda och perfekta hjälten” utan läste hellre om en grupp där olika individer bidrog. Det gjorde hjältarna mer mänskliga och intressanta när de inte var perfekta. X-men var inte bara en grupp utan även en mörkare tidning som handlade om utanförskap, och om hjältar som var bristfälliga. De ”goda” kunde bli onda. Och de ”onda” kunde bli goda. Framför allt älskade jag det sistnämnda.