Dömande

Myers-Briggs Del 4

Jag hade en dejt en gång som frågade mig vilken personlighetstyp jag var. När jag svarade sa han omedelbart 

-ah, då är du en sådan där som inte tror på Myers-Briggs!

Jag är inte så säker på att jag tycker att man kan tala om ”tro” i detta avseende. Det tar emot att använda det uttrycket. Det låter i mina öron som att man måste välja att tro på allt eller inget.

Jag ser Myers-Briggs som en intressant utgångspunkt man kan använda för att diskutera personligheter och människor man känner. Som en väg att försöka förstå sig själv och andra. Jag tycker också att själva resultatet är mindre intressant än frågorna. Det är i frågorna man verkligen kan reflektera över sig själv och andra. 

Intressant nog fortsatte dejten med att påstå att jag var en dömande person (vilket är ett av ledorden i testet). Ingen människa (hoppas jag) vill vara dömande, men av någon anledning har jag svårt att försvara mig när jag blir anklagad. Det känns så konstigt att jag ska behöva argumentera för vem jag är mot någon jag aldrig träffat tidigare. 

Ja, jag vet, många män ägnar sig åt ”the game”; de tror att de tjänar på att säga tio komplimanger men sen något elakt för att boken ”the game” påstod att det var effektivt. 

Men hur var det med mitt ”dömande”? Nja, om man läser lite mer handlar det kanske inte om att vara dömande. Utan mer om beslutsamhet.

Och ja, jag var väldigt beslutsam när jag sa nej till en dejt till. Så lite dömande kan jag tydligen vara.