Jag känner många som har gett upp dejting överlag, för själva sökandet är så destruktivt. Ibland tänker jag att det är sunt att ge upp, men samtidigt kanske det betyder att man ger upp kärlek och sex…
Många fastnar i en dejtingloop, som man inte tar sig ur. Kanske blir man lite av dejtingvärldens motsvarighet till the Blue dot? Ni vet, syndromet att uppleva små fel som lika stora som ett stort fel.
För man ser kanske bara fel hos varandra, och ser felen omedelbart, ser dem i förstoringsglas och stänger dörren som om den vore en dörr till ett bankvalv. Vrider om och låser tusen lås och släpper aldrig in igen.
Hoppas att något mirakulöst ska hända som gör att man slipper springa. Men tar inte ansvar själv för att stanna upp, hoppas mer på att något utifrån ska stoppa loopen.
Men ju längre man är ensam desto bittrare och svårare är det att våga satsa och stanna kvar i en potentiell relation. Och kanske är många så vana att springa att man vet ingenting annat längre?
Och det man är van vid blir man bekväm med. Dejting är sorgligt!
Hedenvinds Bilder 