Ögonblick

För några år sedan började jag med något nytt. Texterna och bilderna hänger ihop så jag återanvänder texterna så som jag då skrev dem då.

Jag hade haft en lång period där jag fokuserade på det huvudsakliga i bilden, vilket för mig är människan, och därmed låtit bakgrunden vara helt eller delvis obearbetad. Jag gillade den stilen särskilt när det gällde mina mer realistiska bilder, mycket för att det skapar ett fokus på vad som är det viktiga i bilden. Men en morgon för några år sedan, i min fd svägerskas badrum såg jag mig själv i speglarna och såg en bild där huvudpersonen kanske egentligen var rummet. Det ögonblicket blev en teckning. Som kom att bli en serie teckningar med tiden. 

Kommer ett ögonblick bli ett minne? Kommer det att vara en svårighet att gå igenom eller något underbart?  Eller passerar det bara förbi så där som ögonblick gör?

Ögonblicket. Ordet är ett fåfängt försök att stanna tiden, men vare sig tid existerar, är relativ, egentligen bara är förändring, eller en envis illusion (som Einstein sa) så verkar den inte vilja stanna upp, inte ens för ett ögonblick. 

The arrow of time har bara en riktning. Ingen vet varför den inte kan gå åt andra hållet, den bara fortsätter framåt. Ibland fort. Ibland långsamt. Men alltid framåt. 

Varför upplevde jag att miljön i bilden var så viktig för att fånga ett ögonblick? Miljön är ju statisk. Kanske inte förevig, men varande. Långt mer varande än personen i bilden, som aldrig kommer att sitta precis likadant på samma plats igen. Hur mycket man än försöker.

Ögonblick illustreras kanske bäst i en miljö som inte är den givna, eller i en situation som känns oplanerad. Och med en gest som inte är konstlad. På teckningen är munnen lite öppen, kanske är det ett ögonblick mitt i en mening? En hand som är i en rörelse och en situation där vi sällan vill bli stannade i tid.