Hur en berättelser börjar 

Mina föräldrar satte mig och min syster i Franska skolan på Döbelnsgatan som barn. Skolan låg nära där vi bodde och vi kände några av lärarna där. 

Skolan var strikt. Det var klädkrav och mitt minne är att vi alltid stod i kö, även in i klassrummet. Lärarna var stränga men jag upplevde att även klasskamrater hade en hårdhet. För att inte tala om mina klasskamraters föräldrar. Mina föräldrar oroade sig för mig för jag hade svårt att hävda mig i den miljön. 

Min morbror var rektor i Ahlströmska skolan och berättade hur fantastisk klass jag skulle komma till om mina föräldrar flyttade mig dit. Och han hade rätt. 

Första dagen jag klev in i klassrummet välkomnades jag av vår lärarinna som spred så mycket värme och glädje. Längst ner i rummet satt en mörkhårig flicka som kom att bli en av mina bästa vänner. Hon vägde på sin stol och bakom sig i en bokhylla hade hon byggt en liten monchichi-värld. Att läraren tillät henne att väga på stolen och få ta en del av bokhyllan till att leka med förundrade mig. 

Hela klassen samlades på rasten. Det visade sig att de hade för vana att ”delade ut” ett djur, ett totemdjur om man så vill, till alla i klassen. Ett djur som representerade varje person. Hon som vägde på stolen var en gås, vilket hon var otroligt stolt över. Mina klasskamrater bestämde tillsammans att jag skulle bli en colliehund. 

Kontrasterna mellan de två skolorna var enorma. Att möta all den snällhet och gemenskap i sig var underbart men det fanns mer. Något mer som kommit att präglat mitt liv sedan dess. I Ahlströmska upplevde jag en ”äkthet”, en ärlighet hos mina klasskamrater och vänner. I Franska skolan vaktade man på sig, men här upplevde jag något annat. 

Ett oerhört starkt minne, som präglat mig, är när en av mina vänner en dag säger till mig att hon helst inte vill sitta barnvakt för när hon tycker att en bebis är söt så får hon en så stark lust att klämma deras armar. Men klämma för hårt. 

Även om jag inte direkt kände igen mig i det hon berättade, det var inte själva ”klämmande” som jag tog intryck av, så imponerades jag av modet att ”erkänna” något tabubelagt. 

Och det där, med att blotta sig, våga vara den man är oberoende om det är vackert eller inte är något jag har längtat efter sedan dess. Både att sträva efter själv men också att möta andra som vågar vara det. 

Min blogg och många av mina teckningar och målningar handlar om just det. Att vara sårbar, ärlig och våga det som inte alltid är fullt ut accepterat. 

Men att ha ett ideal som man strävar efter är en sak. Att nå dit är en annan. 

Så börjar min berättelse.