Att våga erkänna tabubelagda känslor eller erfarenheter är något jag värdesätter högt. I förra inlägget berättade jag när jag första gången insåg det.
Bekännelsedrogen
Numera har jag dock lärt mig att se på bekännelser mer nyanserat. Att i första mötet med någon berätta hela sitt liv ofiltrerat är inte samma sak som att vara ärlig och öppen. Ibland är det en emotionell dumpning (kanske en traumadumpning) man gör mot någon annan. Människor som gör så brukar sällan bearbeta sina problem utan snarare fortsätter att älta dem utan att ta sig vidare.
Det är lätt att tro att det är ett förtroende man får när någon berättar om deras största tragedier i sitt liv, men någon som traumadumpar brukar sällan bry sig om vem de talar med. Man slänger ur sig allt för den som är villig att lyssna och sedan går man vidare och gör samma sak med nästa person. De brukar sällan vara mottagliga för resonemang och ser ofta på sig själva som de enda som upplevt det som de upplevt.
Det är något jag särskilt mött på senare år. Jag har insett att om man inte är god vän med personen finns det inte så mycket man kan göra för att hjälpa dem.
I dessa fall tror jag faktiskt inte att ”bekännelser” och ”öppenhet” är bra. Det blir deras quickfix som endast lindrar deras ångest för stunden. Så på något märkligt sätt blir att vara öppen och ärlig deras drog som skadar dem istället för hjälpa dem.
Missbruk av ärlighet
Och alla bekännelse är inte en gåva. Ibland kan det till och med vara som en ofiltrerad rapning, utan eftertanke eller omsorg för andra. Tänk alla sk ”smårasistiska” (hur nu rasism kan vara litet?) Uttalanden som man mött. Eller kvinnonedsättande ”rapningar” som sedan viftas bort som humoristiska. Eller ännu värre, man gömmer sig bakom orden ”jag är bara ärlig, jag vågar säga som det är”.
Integritet vs öppenhet
Förtroende och öppenhet, bekännelser och ärlighet kan vara det mest fantastiska som finns men det finns som sagt många fallgropar att gå i. Och efter att ha mött ovanstående missbruk av öppenhet så kan jag inte hjälpa att jag tvekar ibland.
Men en del av den öppenheten jag vill stå för handlar kanske inte bara om mig? Att erkänna en sexuell läggning är kanske något som gränsar till politik. I många delar av världen ÄR det politik. Då handlar det om frihet. Nå, mer om detta framöver.
För mig är det en enorm skillnad på att bevara sin integritet men ändå kunna vara öppen. Ett konkret exempel på det är att man har respekt för den man pratar med. Man lyssnar, känner av och har inte bråttom med att berätta allt som finns i sitt eget hjärtat. Är det en sann vän kommer man ju ha hela livet framför sig att berätta allt.
Hedenvinds Bilder 