Trope

En trope är en generalisering av en typ av personlighet (eller situation) som återkommande porträtteras i film och kultur. 

Några klassiska exempel kan vara den smarta tjejen (som är ursnygg när hon väl tar av sig glasögonen), tomboy (ofta en pick-me-girl), bad guy (han som är plågad av något men har ett hjärta av guld), the golddigger (oftast antagonisten i dramat), den tjocka roliga killen eller den svarte killen som oftast bara är där för att visa publiken att de minsann inte är fördomsfulla.

Att använda sig av en trope, en förutbestämd karaktär, är förstås ett gammalt fenomen. Commedia dell´arte använde masker så att publiken genast kunde känna igen vem man föreställde. Den snåle gubben, den smarte tjänaren och den oskyldiga flickan. 

Det är ett effektivt sätt att ge oss en förståelse för vem vi har framför oss så att man snabbt kan komma till skott med historien man vill berätta. 

Ett problem med tropes är att många identifierar sig med en typ och BLIR den typen. Den lite ”kul-tokiga” tjejen är en vanlig ”typ” man ofta möter. Hen som konstant skriver på sociala medier hur ”tokigt” allt blir, hur knasig och hur busig hen är. Men att visa hela sitt jag är kanske vare sig önskvärt eller möjligt på sociala medier. 

Vi lever ju i en värld där vi ständigt ska definiera oss så att vi kan matcha med någon lämplig på Tinder eller få likes på Instagram, så det är klart att tydlighet är viktigt. Där kanske en trope fyller en funktion. Vår ”publik” kan snabbt förstå vem vi är (eller snarare vem vi vill vara).

Men är trope av ondo? Ofta är de nog det. För se bara hur vi till exempel klistrar på latinotjejen en karaktär bara för att hon är latino. Vårt romantiserande av den ”tropen” påverkar hela hennes liv. Jag läste någonstans att hon är mer utsatt för sexuella trakasserier än de flesta andra grupper.

Men ibland kanske en trope kan hjälpa oss att faktiskt bli någon som vi trivs bättre att vara – alltså fungera som ett hjälpmedel i självutveckling. Om det funkar så är det förstås fantastiskt. Men många gånger kanske det bara är en mask (en modern Commedia dell´arte-mask) som snarare gör det svårt att verkligen förändra oss till något bättre på djupet. 

Jag upplever dock att det finns en mottrend. Många sparkar bakut. Allt oftare möter man ett motstånd mot att definiera sig. Att sättas in ett fack. 

Men var går egentligen gränsen mellan att beskriva vem man är och att sätta in sig själv i ett fack? Att med alla tänkbara medel visa världen att man vägrar sätta in sig ett fack är kanske också en trope. ”Hen som går mot strömmen”.  Rebellen som väljer sin väg i syfte att vara annorlunda. Inte kanske för att den vägen är mer tilltalande än någon annan. 

Var går gränsen mellan en trope och ett försök att beskriva en individ?