Orientalism

Jag skrev igår om ”tropes”, personlighetstyper eller arketyper som är vanliga i vår kultur. Många av dem har rötter långt tillbaka i tiden. 

En trope eller om man ska kalla det genre, som man knappt ser längre är den orientaliska, haremstropen. 

Fascinationen för orientalismen fanns under 1700-talet men blomstrade på 1800-talet. Det är intressant hur det viktorianska strikta och kuvande samhället samtidigt var så oprydd när det kom till att avbilda och skildra tusen och en natt, araber och muslimer. Man betraktade dem som en ociviliserade kultur. Men i skyddet av detta avstånd, mellan sin egen värdiga kultur och ras och deras låga kultur och ras, kunde man få utlopp för sexuella fantasier. Det var tabubelagda fantasier som rapeplay och maktförskjutning, om slavinnor som tvingas till underkastelse.

Idéen återvände under 1920-talet i stumfilms teatraliska manér med Valentino i spetsen. Valentino tar kvinnan han vill ha med våld men lär sig moral och kärlek av henne. Där och då gömde man sig bakom det ädla motivet och filmen var en vanlig spelfilm som sågs av vanliga biobesökare. Min känsla är att när orientalismen senare återvände på 60-talet var det strikt ämnat för subkulturer. 

Men oberoende om vi tittar på målningar från 1860-talet eller illustrationer från 1960-talet så tycks många saker vara gemensamt. Kvinnorna är oftast (alltid?) västerlänningar. Bortrövade och sålda som slavar men behandlade som gudinnor med ett överflöd av lyx runt omkring sig.  Och btw Valentino var inte arab, han var italienare. 

Själv mötte jag dessa fantasier som barn när jag läste serietidningar som Fantomen, X9 och andra serier (så som Blixt Gordon, där Dale ofta tvingades klä sig i haremskläder). En hel del av de serier som publicerades på 80-talet var nog från 60-talet. 

Bilderna lockande. Mjuka varma sandfärger och glittrande guld och silver beklädda outfits. Men mest kittlade det tabubelagda sexuella. 

Det förbjudna tankarna som fick mig att inte vilja hålla min fars hand för jag var rädd att på något sätt skulle han kunna läsa mina tankar då. Även om jag förstås kognitivt visste att det inte kunde gå till så var det bättre att ta det säkra före det osäkra. För sexuella tankar har en benägenhet att dyka upp i huvudet när man minst vill ha dem. 

Idag är det en ambivalent känsla jag har för detta. Jag kan fortfarande se det romantiska och känna den sexuella förbjudna fantasin förtrolla. 

Men bakom denna fantasi ligger också en högst obehaglig rasism och kvinnosyn som jag förstås starkt tar avstånd ifrån. Bara begreppet ”vit slavhandel” indikerar att det är skillnad på svart och vit slavhandel, som om den vita är värre. Och orientalism, vad är det ens?