Många säger att jag har för höga krav och för höga förväntningar på vad en relation ska vara. En av de vanligaste argumenten mot min inställning är att man kan inte få allt från en person.
Jag håller med, OM man menar att man inte bör ha en checklista med sina intressen och de måste stämma exakt med sin tänka partner. Det är ju ett väldigt onyfiket sätt att möta människor på. Att söka någon som är exakt som man själv är inte bara svårt utan även rätt tråkigt.
Men många använder dock samma fras och menar snarare att man inte ska ha så höga förväntningar. Det är något annat för mig.
Jag tror det är en trend som kan vara ganska negativ. För som jag ser det, är det ofta personer med låg självkänsla som i grund och botten inte tror att de kan bli älskade. Så de gömmer sig bakom att de hatar romantik, tror inte på stora känslor och hyllar istället att vara pragmatisk i relationer. De gör överenskommelser eller till och med skriver kontrakt. De är ofta öppna för att ha en relation med någon som är gift eller som inte är fullt ut tillgänglig.
En del väljer denna ståndpukt för att man tror att man är smartare om man är cynisk eller för att man inte tror att man har chansen att få kärlek och därför vägrar tro på den.
När någon beskriver sin avsky mot vår kultur för att den beskriver kärlek på ett romantiserande sätt och sedan annonserar ut sig själv som en enkel, lättsam och kravlös person är min erfarenhet att det ofta är någon som kanske saknar både självkänsla och självförtroende.
Jag tror inte man bygger sin självkänsla genom att se ner på kärlek och söka kravlösa relationer. Men jag tror att man söker de kravlösa relationerna för att man är tryggare i att inte ha förväntningar och därmed slippa bli besviken. För det är ett ord som många återkommer till. Rädslan, nästan skräcken att bli besviken. Så utan förväntningar – inga besvikelser.
Hur kärlek skildras i vår kultur
En liten sidonot som jag måste stoppa in i detta är att om man anser att vår kultur skildrar en överromantiserad bild av kärlek, vilket den kanske gör (jag ser för lite på film och TV för att känna mig trygg med en åsikt) men avbildar inte också samma kultur en överromantiskerad bild av vänskap och familj i så fall? Och stämmer dessa bilder fortfarande? För nog har film och serier utvecklats mycket under åren?
Och om det stämmer, kan det vara så att vi vill se detta för att det är en längtan i oss att få uppleva den stora kärleken från en partner, från vänner och från familj? Sen kanske vi byter ut starka relationer i verkligheten mot att följa sådana relationer i serier och film.
Hur som, jag tror att det kräver en stark självkänsla för att våga tro på kärlek. Man måste tro att man är värd en stor kärlek för att ha chansen att uppleva den. Och även om man kanske inte hittar eller får sin kärlek kan man fortfarande tro på den!
Jag tror.
Hedenvinds Bilder 