Min fd svärmor brukade älska att vara naken. Var vi ute och seglade badade hon naken, medan vi andra, hennes dotter och respektive, hennes son och jag använde baddräkt. Vi brukade skratta åt att de var en generationsfråga. Hon tillhörde ju hippie-eran.
Men det är inte bara en generationsfråga. Många, oberoende när man är född, älskar nakenhet. Man åker ut och badar och/eller umgås nakna. För en del är det sexuellt, för andra är det inte så alls.
Själv har jag absolut inget emot att vara naken, men vill inte vara det offentligt. Inte för att jag är pryd. Det är helt enkelt ingeting jag uppskattar. Jag känner inget behov av att se nakna människor (speciellt inte i grupp) och känner inte för att vara naken inför en grupp människor. Jag kan tycka att de som älskar det naturliga, nakenheten, att det finns något fint i det. Men det är inte min grej.
Total nakenhet är inte så sexig för mig. Men jag går igång på lättklätt. Och jag trivs bäst så. Jag är nästan alltid lättklädd även när jag är ensam hemma.
Att vara lättklädd är något intimt, något man är när man är bekväm med någon. Har man en trygg relation kan man dessutom leka med att en är påklädd och den andra lätt- eller avklädd. Det kan vara en del av en lek med maktförskjutning eller bara för att skapa kontraster. Och är man verkligt trygg med varandra kan man också leka med på eller avklädning. Vilket i och för sig mer handlar om exhibitionism och voyeurism. Men min poäng är att kläder kan vara så mycket mer än bara kläder.
Hedenvinds Bilder 