Tillhörighetens Pris

Jag har drivit några kampkonst skolor och därmed sett och följt många elever genom åren. En av de viktigaste aspekten som vi jobbade på var att lära sig att släppa på prestige. För prestige är en av huvudfienden till inlärning. 

Men samtidigt måste man våga erkänna att prestige är en del av vår mänsklighet; om man förnekar att man har det (mer eller mindre) kommer man aldrig komma till rätta med den. Och det är något man måste arbeta med livet igenom. Man blir liksom inte ”klar”. 

Vi brukade säga att de som sa sig vara helt befriade från prestige var de som hade mest prestige. Det är ju rätt prestigefullt att inte våga erkänna att man kan känna prestige 😁

Nu kanske du undrar vad detta har med tillhörighet att göra. Men att tillhöra en grupp brukar innebära att man måste anpassa sig efter gruppen. Något som har för- och nackdelar. Olika grupper brukar fokusera på olika egenskaper som man hyllar och det skapar olika problem. 

Ödmjukhetens fällor 

Vi hade en del antroposofer som tränade hos oss (Järna låg så pass nära). En vanlig problematik vi mötte där var att de har ett stark ideal att vara ödmjuka. De hade lärt sig hur man ska uppträda om man är ödmjuk. Man använder en mjuk försiktig röst. Man säger fina saker. Men många gånger kunde de vara de som agerade minst ödmjukt när det väl gällde. Medan den bufflige byggarbetaren som ofta lät mycket kunde agera ödmjukt när det väl gällde. Han hade ju inte prestigelöshet som ideal så han hade inte lika mycket att förlora. 

Jag minns särskilt en man från antroposoferna i Järna, som ofta brusade upp under sparring. I alla fall när han kände sig i underläge. Vid ett tillfälle blev han så arg så att han gick hem mitt under passet. Han bad senare att få prata om det så vi bjöd hem honom en kväll. Han beskrev hur illa han tyckte om sig själv under träningen. Hans ångest var sann, men inte bara för vad han gjort utan för att det inte stämde med hans självbild. 

Finns egenskaperna i oss eller skapas de av erfarenheter?

En fråga vi ställde oss, och honom, var: Synliggörs något under träningen som finns latent där hela tiden i vanliga livet? Eller väcks något till liv av att träna kampkonst som inte annars finns? 

Han var övertygad om att det senare var sant. Han menade på att han i sitt liv förövrigt alltid är ödmjuk. 

Jag tycker att det finns ett problem med folk som själva kallar sig för ödmjuka: jag tänker att det är en paradox. Kan man verkligen vara ödmjuk om man kallar sig ödmjuk? 

Synliggörs egenskaper, eller skapas de?

Jag tror att något synliggörs under stress, något som fanns under ytan, som kanske kan anas i övrigt i livet men inte blommar ut. Men det behöver ju inte alltid vara så. För det är väl klart att vi kan förändras av erfarenheter. Om vi inte utsätts för något kommer vi kanske aldrig att agera på ett visst sätt, och vissa känslor kommer inte att väckas. 

Och visst kan det vara bra att utsättas sig för saker, men hur långt ska man gå?  Om man faktiskt blir en sämre människa av erfarenheter, borde man då låta bli dem? 

Nackdelen med ideal

Det är en stor och intressant fråga som lätt drar åt flera håll, men min huvudpoäng idag rör problematiken att ingå i ett sammanhang där man har tydliga ideal. Det är så lätt att man förnekar vem man är och hur man är och bara klistrar fast en bild av vem man är på utsidan. Allt för att passa in i ett sammanhang.

Slutord 

Man kan (och ska nog) vrida och vända på saker men jag tror att vill man vara ödmjuk och prestigelös måste man ständigt jobba på det och våga se när man faktiskt är det, så att man kan lära sig av det. 

I nästa inlägg ska jag berätta när jag själv behövde ödmjukas.