Alla dessa människor

Utvaldhet 

Vår kultur älskar historier om utvaldhet. Tänk bara på alla filmer och serier som handlar om ”the chosen one”. Och det är ju inte så konstigt fenomen. Det flesta av oss vill nog bli sedda som något speciellt, som ”the one”, vare sig det gäller vårt yrkesliv eller kärleksliv. 

Men sanningen är att få är särskilt speciella. Och sanningen är att få egentligen vill vara speciella om de stannar upp och tänker till. För att avvika kostar på. Det är alltid avslöjande att byta ut ord. Byt ordet speciell till udda.  Hör hur det låter.

Andra vill vara speciella men är det inte. De brukar ofta vara sökare som är beredda att uppoffra sin själ för att vara speciella, men vet inte hur.

Sökarna 

En ung man med ett stelt ansikte berättade för mig att han tidigare hade varit delaktig i en nazistgrupp. Han beskrev hur de hade klätt sig i militärkläder och gjort sieg heil. Nu har han ett halsband runt halsen som är en signal på hans undergivenhet. På halsbandet sitter dock inget lås, för låset representerar att man har en ägare. Jag undrar om han verkligen vill bli ägd av någon eller om han bara provar en ny identitet och bara hoppas hitta en ny grupp att tillhöra. 

Han fick mig att minnas en händelse från min tonår. Jag umgicks under en period med en gäng som var punkare. En lite yngre kille ville hänga med oss men ingen var intresserad av att släppa in honom i gänget. Besviken sökte han upp våra antagonister: skinheads. Han köpte en bomberjacka och ett par Dr Martens. Det fanns ytterligare ett annat gäng från någon förort som jag glömt, men någon från det gänget hade blivit jagad och misshandlad av skinheads några dagar tidigare. Det gänget samlades för att ge igen. De råkade på den yngre killen, ovetande om hans roll och olyckan var framme. Ett spark träffade fel och han dog. 

Faran

Jag tror detta var första gången jag insåg faran med tillhörighet. Jag blev inte kvar särskilt länge i mitt gäng. Ibland hör jag om några av dem från den tiden. Det har gått väldigt bra för några, andra lever inte längre. 

Efter den perioden har jag egentligen inte umgåtts i ett stort sammanhang på det sättet, förrän 2020. Jag ser likheter med den tiden, och jag inser återigen att jag är allt för individualistisk för att kunna ingå i en stor grupp. Jag passar bättre i  mindre grupptillhörigheter. Några få men nära vänner där det finns mer svängutrymme att få ha sina värderingar och sina åsikter. Självklart måste man alltid anpassa sig efter varandra men inte när det gäller värderingar. 

Jag ångrar dock ingeting för jag har lärt mig så mycket om människor under denna tid. Och det är vad denna serie kommer att handla om. Alla dessa människor.