Jag tror på idéen med the one. Jag förstår inte varför man inte gör det. Är det en så konstig idé egentligen? Om man definierar vad man faktiskt menar med the one så skulle jag göra det så här: han är någon jag kan prata i timmar med. Han är någon som är perfekt för mig sexuellt. Och inte minst, han är inte någon jag vill springa ifrån (för det brukar vara min reaktion på män).
Det finns nästan åtta miljarder människor på jorden, det är klart det finns någon som stämmer överens med dessa kriterium. Jag kan förmodligen unna mig några till. Som att han inte är SD:are, att han är snäll och omtänksam, och så vore det toppen om han bor i Stockholm 🙂 åtminstone i Sverige.
För mig som är monogam är det också ett kriterium. Det en del av själva idéen för mig. Om jag har känslor för någon är han allt jag ser. Och jag vill få samma sak tillbaka. Men den idéen är inte för alla, och det har jag full respekt för. Jag känner många som är poly eller swingers. Och många anser att kärleksrelationer och sex bör vara mer pragmatiskt.
Frågan är inte om han finns. För det är klart att någon där ute stämmer överens med detta.
Frågan är hur man hittar honom. Hur mycket behöver man gå igenom på vägen till att hitta honom. Hur många tindersvepningar (vem orkar?) måste man göra innan han dyker upp och hur känner man igen honom?
Det har hänt att män har sagt att jag är deras ”the one”. Men mer än en gång har förklaringen varit att de ”alltid gillat smala brunetter med små bröst”. Men att vara en smal brunett är inte vad som gör mig unik. Och SÅ små är inte mina bröst 🤔😬 tycker jag i alla fall…😄
Många hatar idéen med the one, men jag tror de gör det för att de inte hittar honom. Eller för att allt inte är så enkelt som man önskar när man väl hittar sin the one (för myten att lätt är rätt tror ju många på trots att jag aldrig träffat ett par som inte har sina upp och nedgångar). Och kanske är det så, att den som skulle vara min perfekta match har hittat någon annan, eller är så skadad av sitt liv att han inte är mottaglig, eller bara går förbi mig på gatan men det finns aldrig något tillfälle för oss att se och förstå att vi borde vara tillsammans. Eller så bor han på Filippinerna?
Så ja, det är klart att sökandet efter kärlek är fullt av besvikelser. Man sitter där på dejten, på yttersta kanten av stolen och vill bara gå hem och känner sig som den mest ensamma och udda personen i världen som inte vill hänga med honom hem bara för att han var snygg.
ps. sorry att det blir så många inlägg just nu (ibland flera om dagen), men jag har så mycket som jag vill skriva om.
Hedenvinds Bilder 