I vissa kretsar ses ”undergivenheten” som något fint. Dominanta män och kvinnor är snabba att hylla de som uttrycker undergivenhet och manipulerar på så sätt dem till att känna sig ”duktiga” om de presterar ”undergivenhet”. Jag har hört otal människor beskriva hur lyckliga de blivit av att höra från någon att ”de är den mest undergivna hen mött”. Som om det vore den största komplimangen man kan få. Och det triggar dem att gå med på allt mer. Förstås kan det göras lekfullt, men jag har också sett motsatsen.
Men vad är undergivenhet?
Problemet är att det inte finns något lätt svar; alla har ju sina idéer om vad undergivenhet är.
Jag har en vän som har gjort extrema saker i sitt liv. Ändå sedan tonåren. Vissa saker är till och med olagliga. Hon är extremt undergiven, efter vad jag kan bedöma en av de mest undergivna jag mött? Men hon har en städslav som kommer hem till henne och städar, masserar hennes fötter, skjutsar om hon ska någonstans och passar upp på henne.
En man jag talade med en gång beskrev att han undrade om han kanske var undergiven. Han motivation till det var att han drömde om att en kvinna skulle rida honom. I min värld är det något jag skulle definiera som ”vaniljsex”.
Ett klassiskt BDSM utövande behöver ju inte heller vara utfört med maktförskjutning. Ta till exempel bondage. Bondage brukar ses som en dominanshandling men kan ju också vara utfört i andra syften, och därmed bli ganska ”vanilj”. För en klassiker i en relation är att man ibland vill få fokusera på sin egen njutning utan att bli distraherad av skuldkänslor som gör att man har ett halvt fokus på att ge tillbaka. Så man måste hela tiden ha en aktiv hand på den andre. Men om man blir bunden så kan man inte röra vid den andre och får därmed ”tillåtelse” att stå helt i fokus och ta emot. Och nästa gång byter man kanske roll. Lite som att massera varandra – båda masserar ju inte varandra samtidigt.
Och det finns många (läs alla) ställningar som också går att utföra med eller utan dominans. Facesitting är en typisk sådan. För en del är det bara en dominant som skulle göra det för man ser det som att hen antingen kväver sin partner (vilket förstås är en dominant handling) eller styr sin egen njutning (och som sagt, för en del är att vara aktiv en dominants roll). Medan andra ser det som om den dominante kräver av den undergivna att sitta på hens ansikte är det helt oproblematiskt ur ett maktförskjutningsperspektiv, för det handlar mer om attityd än exakt vadman gör.
Själv har jag mött flertal dominanta män som velat dominera mig och jag har sagt nej, varpå de har anklagat mig för att inte vara en äkta undergiven, för på den ”gamla goda tiden” tog dominanta män för för sig som de ville och en ”äkta undergiven” sa aldrig nej. För dem är ordet ”nej” centralt. Du ska inte ens säga ”ja” för det är ur ekvationen.
Det finns förstås lika många svar på vad ”undergivenhet” betyder som det finns människor. Hur vi vill forma våra relationer måste nog alltid få uppstå i mötet mellan två personer.
Hedenvinds Bilder 