Jag har aldrig varit en utagerande eller arg rebell, men jag har alltid ifrågasatt och vägrat följa många regler.
Jag minns min fars begravning. Jag minns hur jag satt där och såg människor gråta högljutt för att senare äta tårta och skratta. Jag minns hur jag uppfattade detta som falskt. Som att de spelade teater. Jag grät inte. Jag åt ingen tårta.
Idag förstår jag människor bättre än vad jag gjorde då (tack och lov). Eller rättare sagt, idag är jag inte lika hård mot människor som jag var då. För nog tycker jag att det finns gott om ”falskhet” (eller åtminstone anpassning) men idag förstår jag att under falskheten/anpassningen finns det andra känslor som bubblar.
Anledningen till tårar kanske kan vara falsk men tårarna kan fortfarande vara äkta.
Jag var på en begravning nyligen. Där grät många, och sedan åt vi tillsammans, med många skratt (och gråt). Numera kan jag se hur läkande det kan vara för människor. Jag kan se att gråt och sedan skratt tillsammans bygger en gemenskap.
Kanske ska jag gråta nästa gång jag också.
Hedenvinds Bilder 