Skrattet

Glädje och skratt hänger ofta ihop, om än inte nödvändigtvis alltid. Man kan ju skratta utan att känna glädje och känna glädje utan att skratta. 

Min erfarenhet är att de där mest ohindrade skratten oftast kommer när man är fler som deltar. Kanske för att skratt smittar och man är fler som står för spridningen. Börjar man ha roligt så krävs det inte så mycket för att fortsätta ha roligt. 

Jag gissar att en komiker medvetet använder sina roligaste skämt i början och senare kan använda lite mindre roliga skämt för hen rider fortfarande på vågen efter det roligaste skämtet. 

För humor kan ju vara väldigt situations-bundet. Man skrattar inte alltid åt samma saker ensam som man gör tillsammans med andra. 

Att skrattet har fått hög ”status” och är eftersträvansvärt är förstås inte så konstigt eftersom det är en av de stora njutningarna i livet, men kanske överskattar vi skrattets egenskaper? 

Ibland kan jag uppleva uttalanden om vikten av att skratta som lite klyschigt. Lite amerikanskt, lite Instagram-perfekt och kanske ibland lite falskt. 

Det är också väldigt vanligt att man beskriver någon avliden som ”att hen skrattade mycket i sitt liv” och på ett indirekt sätt antyds det att det gör personen till en lite godare människa. Men skratt och godhet är inte samma sak. 

Sanningen är att en del har ju en humor som snarare vittnar om motsatsen – de älskar att se det gå dåligt för andra eller se människor som uppträder ointelligent.