Lycka

Ordet lycka känns som ett ganska stort begrepp. Det kan betyda ”att man lyckats i livet”, dvs att man har skapat en bra liv. Eller det kan betyda att man känner tillfredställelse och/eller mening med sitt liv. 

Men ingen av dessa förklaringsmodeller betyder att man nödvändigtvis aktivt och intensivt känner lyckan. Det kanske snarare betyder att man inte känner sig olycklig?  

Är då definitionen av lycka frånvaro av olycka? 

Tittar man på motsatsen, på olycklig. Så finns det ju de som är melankoliskt lagda. Som ständigt är lite låga. Ingenting i livet är så där särskilt bra, men kanske inte vansinnigt dåligt heller. Som att man lever lite på en flatline eller något under. 

Men man kan ju också vara känslomässigt olycklig. Alltså känna sig olycklig. Kanske över något som hänt: bortgång, misslyckande, olycklig kärlek eller svek av något slag. Den typen av olycka kan vara en intensiv och ibland lite ångestladdad men det behöver inte betyda att man tycker att maten smakar sämre, att solen inte värmer eller att folk på stan är dumma för att de inte väjer. När man är olycklig (eller åtminstone är det så för mig) så kan jag fortfarande se många underbara saker. Den känslan behöver inte spilla över på allt och den olyckan är inte ständigt närvarande varje sekund. Den kommer och går under dagen, lättar ibland. Stormar ibland.  

Jag tänker att lycka kan vara lite likadant. Man kan antingen vara allmänt lycklig. Tycka att allt är rätt bra. Man har vad man behöver och lite till, men det betyder inte att man känner att hjärtat stormar eller får vibrerande lyckorus. 

Eller så kan trots att man saknar många saker ändå känna starka lyckokänslor. Lyckan är kanske inte närvarande varje stund, men kan komma farande som en storm. 

Mer om det…