Jag vill berätta något om hur dessa teckningar blev till men det tar emot.
För det låter så romantiserande, och att vara konstnär är alltid att bli sedd via romantiserande ögon. Man förväntar vara så många saker. Dricka rödvin, vara uppe sent och vänta på inspiration, för att nämna några saker.
Många fler grupper än konstnärer möter förutfattade meningar. Jag har känt många poliser och de har alla uttryckt frustration. En polis berättade att han ibland ljög om sitt jobb när han var på fester. Jag minns inte vad han påstod att han jobbade med, men det var något som fick folk att inte ställa frågor. Han beskrev hur trött han var på att alltid få samma kommentarer, samma frågor och samma skämt.
När jag tränade kampkonst var det samma sak. Jag minns hur jag de första åren berätta för alla att jag börjat träna för jag var så entusiastisk men med tiden sluta jag prata om det. Jag tröttnade på att alltid bli bemött på samma sätt.
Människor är förutsägbara i många andra avseenden också, men det behöver inte betyda att man irriterar sig på det. Men när det är irriterande, vad är det då som stör?
Jag tror att svaret ligger i att det oftast brister i ödmjukhet, nyfikenhet och inte minst att det känns självupptaget. För oftast handlar det om att man förklär sin självupptagenhet genom att man tycks talar om någon annan, men man ställer inga frågor och använder bara samtalsämnet för att framstå som att man talar om någon annan än sig själv men egentligen handlar allt om dem.
När jag ägnade mig åt kampkonst var den absolut vanligaste kommentaren ”då ska man vara rädd för dig”. Det finns inget svar på den kommentaren. Den kommentaren handlar inte om att man vill diskutera något med mig. Den är till för att visa sin egen ”fyndighet”. Inte för att väcka min lust att berätta om något jag ägnar mig åt. Just det. Att ställa frågor eller kommentera något som mottagaren inte kan svara på säger väldigt mycket om en person.
På grund av detta har jag under många år tvekat att använda ordet ”konstnär” och än mer att beskriva min process.
Och många gånger ÄR inte min ”process” ett dugg romantisk. Ibland är det bara inlärning och ett jobb.
Men nu och då händer något…
Jag lyssnar alltid på musik, en pod, Youtube eller ibland en film medan jag tecknar och målar. Ibland drar tecknandet och målandet hela uppmärksamheten som gör att jag inte hört någonting. Ibland är det tvärtom. Ibland hör jag bara musiken och plötsligt har jag gjort en rad teckningar som jag knappt minns att jag utfört. De bara händer. Plötsligt är det som att jag vaknar upp och där är de.
Som att mitt undermedvetna tog över. Mitt ”detet”. Så är det nog ibland. ”överjaget” vilar lite och ”detet” tar all plats.
Hedenvinds Bilder 