& störst är lyckan?

Är lycka och glädje det allra största i världen? Eller överskattar vi lycka? Jagar vi för mycket? 

Nöjd är bättre

Det är inte ovanligt att man hör uttalanden om att man får nöja sig, vara lagom lycklig. För man får inte ha för höga förväntningar på livet. Det hävdas att tillfredställelse, nöjdhet är bättre än lycka för man riskerar att bli besviken om man strävar för mycket efter lycka. Det är bättre att nöja sig, vara lagom lycklig. 

Jag har också mött flertal människor som beskriver sig som att de lever i en flatline. I ett tillstånd av jämnhet där inga känslor direkt sticker ut. Kanske har alla perioder i sitt liv när man är så. Man är lagom av allt. För förstås känner vi olika under olika perioder i våra liv. Känslor beror ju på omständigheter i livet. 

Kontraster krävs

En vanlig förekommande idé är att om man vill känna lycka måste man våga möta motsatsen. För kontraster behövs för att kunna uppleva känslor. Vill du känna lycka måste du också vara olycklig.

Jag tror att det ligger något i det men det är samtidigt lite klyschigt, och ingeting är så enkelt att det stämmer på alla, alltid. Jag har känt många under årens lopp som varit djupt olyckliga men utan att de därmed också känt sig lyckliga.

Jobba sig till sin lycka

Många menar att lycka är ett jobb. Man måste anstränga sig och arbeta med att bli lycklig. Så kan det kanske vara? Men samtidigt ryser jag lite när jag hör det.  

För idag är lycka en industri – något många människor tjänar pengar på.  De säljer böcker och kurser där de guidar folk till lycka. Oftast handlar det om att ändra sitt mindset. Tänk dig till lycka så blir du lycklig. Och även om det finns en sanning i det, finns det också något lite hårt i det. Som att man säger att du får skylla dig själv om du är olycklig för du kan ju bara bestämma dig för att bli lycklig. 

Ärligt talat upplever jag att de jag mött som uttalar sig så brukar själva knappt hålla sig ovanför vattenytan. Många i ”lyckoindustrin” har gått in i väggen och/eller lidit av depression. Det är förstås bra med erfarenhet men ibland kan det framstå lite självupptaget och empatilöst. Lite för mycket ”se på mig som verkligen tagit mig samman” och lite för lite ”jag ser dig och jag ser var du är”. För depression handlar om små steg, att peka på var man borde vara kommer nog bara leda till stress att ta sig dit. Att känna press att lyckas med lyckan.