Av någon anledning missförstod jag ordet eufori när jag var ung vilket gör att jag ofta tvekar att använda det. Som att jag inte till fullo accepterar dess egentliga betydelse.
Ordet är dock rätt bra för det skiljer sig från ordet lycka. Men man kan också beskriva samma ord med ett annat ord…Lyckorus
Jag har alltid gillat det ordet för jag tycker det beskriver känslan så väl. Det är ett rus. Och det är något som drabbar.
För det är (åtminstone för mig) ett kort ögonblick av en nästan överväldigande känsla. Och den kommer ofta lite oväntat. Den drabbar mig. Den far över mig utan rim och reson.
Oftast är det nog dock för att jag tillåter mig att stanna upp. Kanske när jag går på en promenad och jag tittar ut över stan och tänker att jag älskar att bo i Stockholm. Kanske står jag på barnhusbron och känner vinden bita i kinderna, kanske låter jag benmusklerna arbeta sig upp längst Brännkyrkagatan. Ibland är det ögonblicket när jag precis slutfört en tavla. Det behöver inte betyda att jag tycker den blev bra, det är inte nöjdhet eller prestige. Den berättar ingeting om vad jag har i mitt liv. Jag kan få ett lyckorus trots att andra saker livet kan vara stökiga, och trots att jag saknar saker (som en relation, sex och närhet).
Det är mer som ett uppvaknande, en insikt, en känsla av att vara närvarande och av att leva.
Känslan far över mig men stannar aldrig länge. Den är för intensiv för att vara varaktig.
Men den kommer ju alltid tillbaka.
Hedenvinds Bilder 